Om att vara på klassfest efter 25 år

Att träffa gamla klasskompisar efter 25 år är ganska spännande om jag får säga det själv. 

Möta ett gäng 40-åringar som senast var glada 15 åringar då man sågs. Det händer grejjer med varje person då.

Själv tycker jag nog inte att jag förändrats så mycket men ärligt så är det nog inte helt samma Linda som då.

Det jag blev mest glad över är nog att se alla med ett stort leende då vi träffades i kvarterslokalen, det blev inte en tyst minut tror jag. Och så spännande att höra vad alla står idag.

En annan spännande sak var att träffa min bästa killkompis, Martin med stort M, jag har inte sett till honom sedan dagen efter 9,ans skolavslutning eftersom jag åkte med flyttlasset till östra sidan. Att se honom efter 25 år var en hel lycka i sig och nu förstår jag inte hur vi kunde låta det ta så lång tid. Efter antal timmars prat och nästan inte släppa varandra som tog kvällen slut. En av dom varmaste kramarna och sedan var det bara att gå hem.

Hemresan gick och ett sms kom, lika glad som igår, kontakten ska vi försöka hålla. Barnen tyckte jag var lite knäpp tror jag när jag skulle visa kort på alla och berätta om helgen. Själv går jag i ett litet lyckorus. Det är nog den finaste klassen man kan ha haft.

Kram Linda